Jag var 6 år gammal när jag bestämde mig för vad jag ville göra när jag blev stor. Min bästis var familjehemsplacerad. En familj på sju och alla med olika DNA.Jag visste, att såhär ska jag också bilda familj. Med hjärtat.Det finns en särskild tystnad som följer ett barn som burit för mycket. Den tystnaden ber inte om ord, bara om tid, tålamod, omtänksamhet, respekt och varma kramar, om man vill.Dessa barn kommer med väskor. Ibland fulla. Ibland tomma. Men det tyngsta bärs inom. När ett barn kliver över tröskeln till vårt hem blir man en del av oss, på lika villkor som alla andra.Barnet bär kanske på en historia vi aldrig helt kommer förstå. Vi kanske heller aldrig får veta allt barnet varit med om. Det är okej, vi behöver inte förstå allt, vi behöver bara vara där.Inte med alla svar, men med öppna armar och ett hjärta som säger, du är välkommen, du får vila här. Du behöver inte vara tacksamma. Du behöver inte le. Du får vara arg, tyst, förvirrad, trasig. För jag tål det, vi tål det. Jag vet kärlekens många olika nyanser. Att laga mat för en till. Att sitta bredvid i tystnad. En ny tandborsten som står bredvid de andra barnens.Ett nytt namn jag lär mig säga med varsamhet.Att ALLTID finnas kvar, när dörrar smälls igen, efter fula ord, när benen vägrar gå hem, då åker jag efter, för Du är viktig för oss.Och sakta, som sol genom höstlöv, smyger sig tilliten in.Ett skratt som stannar kvar. En teckning på kylskåpet.Ett godnatt som plötsligt känns vant och hemma.Vi planterar frön.Inte för att skörda själva, utan för att världen ska få en ny chans.En trygg människa till, en hel människa till.Jag är inte här för att rädda, jag är här för att bära, en bit av deras värld.En stund av trygghet.Och jag tänker att det är här, i det lilla som det stora bor. Den varma blicken, ett nytt favoritgosedjur, en trygg famn att landa i när det skakar. Familjehemsvård är komplext. Att omhänderta någons barn är det mest övergripande beslut en myndighet kan ta. Kanske har det kämpats under lång tid, föräldrar som gjort allt de kan men det har inte räckt hela vägen. Sorgen, frustrationen, ilskan, maktlösheten. Jag tror jag förstår.Kanske avskyr ni oss för att ert barn är hos oss. Kanske är ni tacksamma. Kanske både och… Jag tror jag förstår. Vi kommer aldrig ta er plats. Vi ser ditt barn varje dag. Ser blicken som kanske liknar din.Får frågor som det inte alltid finns svar på.Och jag viskar tyst inom,“Du är fortfarande en del av deras historia.”Vi pratar om dig/er, när det känns rätt, med varsamhet, med sanning och med respekt.Kärlek kan bo på flera platser samtidigt.Vi visar vägen, tills du själv kan ta över igen.Vi är inte fiender, vi är alla trötta, hoppfulla människor i samma berättelse.Och barnet, ditt barn, inte mitt. Men, det bor i mitt hjärta också och det kommer alltid att ha en plats där.Vi familjehem är inte hjältar.Vi är människor med plats över.Och en vilja att göra skillnad. Igen, och en gång till efter det.För varje gång ett barn får känna att ”jag hör hemma någonstans”Jag är trygg, jag är viktig, jag får vara mig själv, då växer världen, till något större än oss själva, den blir rikare. Och det är det här som kallas familj.Med kärlek M
